söndag 9 januari 2011

♥ Aprikoskaka & loppisfynd

I går skulle jag ha kalas och behövde en kakform för att baka kaka. Efter alla charmiga bakprogram alá Laila i köket så var jag bara tvungen att hitta en riktig bakform. En gammaldags sockerkaksform skulle ge en fin form till min aprikoskaka var tanken... Så iväg till loppis bar det i sista minuten.

Jag hittade inte det jag letade efter, utan en enkel vanlig form fick det bli. Däremot fyndade jag en massa andra fina saker på vägen mot kassan =)

Ps. Kakan blev smaskig ♥ (tror jag för brorsonen tog om tre ggr.. men han kan också ha gillat grädden som var till:)
Den hjärtformade mattpiskan och den röda londonbussen var bästa fynden

Recept på Aprikoskaka:
50g smält smör
50g brunt socker (ca 1/2 dl)
1 burk aprikoser (400g utan spad, går bra med persikor)
2 ägg
1 1/2 dl socker
1 1/2 dl mjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1/2 dl vatten (kokt, varmt)

Lägg halvparten av smöret i formen (1 1/2 l form) = smöra och strö brun farin i botten av formen o runt kanterna. Lägg aprikoserna tätt i formen.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i mjöl, vaniljsocker, bakpulver, vatten  och resten av smöret.
Baka i ugn 175 grader i 40 minuter. Prova med en sticka!

Vänd formen på ett fat och servera med grädde till. Gott med en skvätt starkt i också, tex ngn likör.
Lycka till !

En nostalgitripp i Berlin

Det är aldrig riktigt meningen att jag ska fastna med blicken in genom ett fönster till det privata… Snoka genom att kika in i folks hem, eller som här, in genom rutan i bilar. Det bara sker, med automatik. Där min nyfikenhet kopplas på, kopplas förnuftet bort.

Jag strosar längs en gata, som här i Berlin, och så plötsligt ser jag något spännande i ögonvrån.. Det handlar säkert bara om korta ögonblick, men jag hinner kika in, reka och hitta något spännande. Det hemska är att det inte alltid stannar vid en kik, utan plötsligt är kameran framme och KLICK - ögonblicket är memorerat!

Då dimman har lättat och stundens ingivelse är förbi, brukar jag känna lite lätt skam och hoppas att ingen såg mig.. Men nu, såhär i efterhand, brukar jag oftast minnas mina nostalgitrippar med gott mod. Oförkämt nöjd med att jag t.o.m. memorerade ögonblicket på bild.

Bakrutan i Berlin är inget undantag..¨


För vem hade kunnat förstå nostalgin, utan denna bild… Hattarna på hatthyllan, precis där hattar hör hemma. Minnen av svunna tider, som samsas med drömmar om att bilen var en motorcykel. En gulnad upplaga av Berlins stadskarta vittnar om att färden dit, som turist, blev en enkel resa. Hatthyllan avslöjar något om en man´s färd genom livet och om drömmar som aldrig blev verklighet. Den vita bilen är inte ägarens ögonsten, men ett vittne och en trogen springare.

Det är besvärliga är att det aldrig stannar vid en enkel kik in genom ett fönster. Att det jag hittar, innanför fönstren till det privata, väcker frågor som jag aldrig får svar på. Jag är en åskådare och betraktare av det privata, som jag aldrig kommer att få ta del av.

Så är det också med sakerna på hatthyllan, bakom rutan i den vita bilen… Mina frågor förblir obesvarade..

Jag undrar bl.a. om den vita bilens ägare längtar hem till en stad som inte är Berlin. I vilken ordning köptes hattarna och när bars de? Är den vita bilens ägare en ensam människa? Är sakerna på hatthyllan noggrant placerade, med en tanke? Vad är isåfall den tanken? Söker den vita bilens ägare kontakt genom sin hatthylla? Vad är hans alias i kontaksannonsen? En man för sin hatt? Kan en hatthylla vara en kontaktannons som säger mer än tusen ord, precis som bilden?

För att knyta ihop berättelsen och säga något om Berlin. Staden överraskade mig. Innan jag åkte dit hade jag en inre bild av en grå stad, tyng under sin historia. Berlin visade sig istället vara en spännande och till och med vacker stad att promenera i. Jag strosar gärna fler gånger längs Berlins gator..

Ps. Fler inlägg om Berlin kommer.. bl.a lite bilder inifrån Kunsthaus Tacheles