torsdag 10 september 2009

När går ett intresse över till att bli en livsstil?

I mitt fall har ”gamla grejer” och samlandet varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Jag är uppväxt i ett hem där minnena var en del av nuet och jag minns ofta hur jag fantiserade kring de vackra ting som införskaffats under årens lopp.
Det inhandlades antikviteter i min familj och i släkten fanns en antikhandlare som ibland kom hem med spännande föremål.. Extra bra stunder jag minns är nostalgitripparna bland minnena från vår släkt, då mamma berättade små anekdoter om sakerna hon fått och människorna som ägt dem..

En hemmiljö som tidigt väckte ett intresse för det gamla, men i början var det nog själva skattjakten som inspirerade mig mest. Jag var inte mer än i de första skolåren när jag började containerfynda, släpade hem prylar från rivningskåkar och hittade saker i andras gömmor och frågade om jag fick.. Men inte sällan var det en stor faschination för mig i att bara få titta på det vackra.. Minns att jag ofta smygtittade i min farmors klädkammare och ett av skåpen i min mormor och morfars kök..

Under åren har jag fortsatt att bära hem saker, men aldrig tillåtit mig att fastna i samlandet. Jag är mao ingen riktig samlare i dess generella betydelse, som låter hemmet fyllas till bredden med saker av samma sort. Jag ändrar alltför ofta intresseområde, tröttnar på saker och säljer vidare eller ger bort. Förutom de där alldeles speciella sakerna som jag aldrig släpper för att de bär med sig ett minne.. Liksom min mamma kommer jag att bära de sakerna med mig genom livet och jag vet att jag själv kommer att föra historierna om dem vidare..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar